Nu ska vi äta!

Våra barn har inte varit dom snabbaste på att ta utvecklingskliven. Jag har inte kunnat skriva en stolt facebookstatus om deras framsteg. Nä dom har liksom suttit där dom har suttit. När det har gällt bordskick har dom dock fattat galoppen rätt tidigt. Särskilt äldste grabben. När alla andra saker uteblev som man skulle visa upp att barnet kunde, så satt han där med sin gaffel och åt på dyrporslinet som att han inte gjort annat än varit på Nobelfest. Och mammahjärtat fick känna sig stolt. Man vill ju gärna glänsa någon gång i alla fall. Trots detta så har tallrikar och glas flugit så att vi varit tvungna att införskaffa ny servis. Yngste killen fick börja dricka ur plastglas på förskolan eftersom glasen flög från bordet titt som tätt. Även fast barnen har förmågan att hantera kniv och gaffel, har våra måltider inte vara dagens lugnaste stund så att säga. Både känslor och mat all over the place. Hur ska man göra med barn vid matbordet egentligen? Jag tänker att man ska väl göra som med vuxna, förutom att barn ofta behöver mer hjälp. I vår familj försöker vi låta måltiden vara ett tillfälle när vi möter varandra och har trevligt. Maten är en bonus. Jag är influerad av Jesper Juul som skrivit massa böcker om exempelvis relationer i en familj. Han menar att måltiden inte är ett tillfälle för uppfostran, måltiden är ett tillfälle för umgänge. Så, i perioder när någon vägrat komma till matbordet har vi försökt fokusera på oss som vill sitta vid matbordet, umgås och äta. Det blir så lätt att den person som inte vill sitta vid bordet eller äta eller dricka eller vad det nu är, får allt fokus. Det är så klart lättare sagt än gjort. Det är inte lätt att sitta oberörd när inte alla kommer och kanske gör någon känsloyttring av något slag. Men hörrni, hos oss kommer alla nu när vi ska äta. Oftast. Det kan vara olika protester, inte helt ovanligt att dom är rätt högljudda, och fortfarande kan saker komma flygande. Men känslan är annorlunda. Ni som ätit mat med oss vet hur det är. Si och så. Men det är  så att just detta med måltider är något som jag reagerat på även innan jag hade barn själv. Jag tycker att barn får för mycket fokus. Skulle någon stirra på min tallrik och kommentera hur mycket jag äter skulle jag bli galen. Kanske inte högljutt men inombords. Barn kan behöva lite peppning och hjälp att testa nya saker och ta några tuggor extra, men det behöver inte vara bordets samtalsämne. Juul tycker inte heller att man ska straffa med mat. Alltså typ "om du inte äter upp får du ingen efterrätt". Klokt tycker jag. Annars blir det ju tomt i efterrättsmagen.