Hälsning från mamman med brister

Det känns lite läskigt att skriva om barnuppfostran. Eller mycket läskigt. Känns som att allt jag skriver kan kastas tillbaka på mig. Varsågod. Men jag har ingen färdigskriven manual jag följer. Jag har lärt mig att barn är människor. Unika och sköra. Som ska lära sig ta ansvar. Som behöver lotsning och mängder av kärlek. Man vill ju gärna att barnet ska uppträda enligt det som jag anser vara det rätta uppträdandet för ett barn. Annars trotsar det. Jag har svårt att tro att barn trotsar. I så fall trotsar vuxna med. Jag tror vi alla försöker ta reda på vem vi är och vilka gränser vi har. Ibland i livet är det mer tydligt. I en familj får man förhoppningsvis stötas och blötas och utvecklas. Det är svårt det där att vara förälder. Att sätta gränser för barnets skull. Hur vet man det? När övergår det till ett slags maktutövande från min sida? Vi vuxna har ett övertag. Men barn är lika mycket människor. Man får inte ta sig rättigheter bara för att det är ett barn. Jag kommer till korta. Hör hur jag skriker och beter mig på ett sätt som får mig att skämmas. Om barn inte gör som vi säger utan som vi gör, skapar jag ju en dålig spiral. Astrid Lindgren har sagt något klokt om att får man kärlek så kommer folkvettet av sig själv. Så när frustrationen drabbar mig eller barnen och vi inte vet vart vi ska ta vägen brukar jag krama dom. Om dom vill. För ofta tror jag vi behöver vara nära. Och när allt kommer till kritan så vet jag inte vem som uppfostrar vem.