Att förlora

Han är i himlen nu min farfar. Löser korsord och tittar på fåglar med änglarna. Testar fiskelyckan och cyklar. Igår var jag hos honom. När jag sa "vi ses", då tryckte han min hand som svar. Jag har ännu inte förstått vilken förlust det är. Vet inte om jag orkar ta in det. 90 år hann han bli. Det är fantastiskt. Samtidigt kan man sakna någon fantastiskt mycket också som levt så länge. Han har ju alltid funnits där. Han är i himlen nu min farfar. Och jag undrar hur det är.

När det inte är för kallt

Idag fick vi se solen. Den försökte kämpa sig över bergstopparna. Vi gick på isen. Underbar vinterdag. Barnen åkte bob och tjöt av glädje. Några minuter av en dag. Stor påverkan på ett liv.

Att vara på sjukhus

Rummet på barnmottagningen liknar en gymnastiksal
i miniformat. Var där med yngste sonen i måndags. Han blev överlycklig när han såg var han hamnat. Besöket löpte på rätt avslappnat. Han sprang omkring och lekte med en boll. Ville då och då bli lyft för att kunna släppa bollen i basketkorgen. Samtidigt samtalade vi vuxna. Det var jag, mannen, sjukgymnast och läkare. Vi berättade våra iakttagelser. Dom sa vad dom såg. Vad nästa steg var. Och nästa, ifall första inte gav något resultat. Han vrider huvudet när han ska fokusera på något. Kanske beror det på skelning. Eller nåt annat. Det där nåt annat känns obra. För läkaren nämnde magnetröntgen. Sövning. Det som från början bara var lite gulligt när han höll huvudet snett. Rummet på barnmottagningen. Som våra barn tycker som mycket om att vara i. Där vi nu än en gång får höra sånt man inte vill höra. För allt ska ju bara vara bra.

Om åtta veckor

På ett vis har detta jullov inte varit särskilt märkvärdigt. På ett annat sätt helt fantastiskt. Jag har känt mig så ledig. En avgörande faktor var nog att mannen varit ledig större delen av lovet med. Med en vardag där det hör till vanligheten att vi möts i dörren, så är flera lediga dagar tillsammans lyx. Sedan samverkar det att barnen sovit liiite längre på morgonen. Men nu är det dags att ställa klockan. Inte direkt sugen, men väl på plats kommer jag tycka det är skoj! För ett år sen började om att jobba efter min föräldraledighet. Jag minns att det kändes som en varm kram att komma till jobbet. Jag önskar att alla skulle få känna så. För 10
år sedan, tadaa, gjorde jag min första arbetsdag på skolan. Ojojoj. Jämfört med det så känns morgondagen som en bit av en kaka. Snart är det sportlov!

Den gråare delen av fyrverkerierna

Alltså nyårsfirandet. Glömde en detalj. Mannens hälsa. Han var inte så piggelin och gick och la sig efter middagen och klev inte upp förrän vid tolvslaget. Jag tänkte att det också hängde ihop med året som gått. Hur vi mår. Hur det påverkar varje dag. Hur det blir kännbart även i de roligaste situationerna. Och att det ofta inte syns. Min man är yngre än mig. Det påpekar han gärna högt och ofta. Hans sämre dagar ser det dock ut som att han är 50 år äldre än mig. Kutryggad och stel. Vi förstår inte allt. Men vi vet iallafall vad vi har att leva med. Just nu. Och i allt, en tacksamhet att vi är vi.

Hejdå och hej

Så har vi tagit farväl av 2012. Nyårsfirade tillsammans med tre andra familjer. Totalt 7 barn under 3,5 år. Med en sådan uppsättning kan ni säkert gissa ut att partykvällen bestod en hel del av nattning, tröstning, fixa välling och byta blöjor. Kändes ändå bra att få avsluta året i samma anda som hela mitt år varit. Godsaker, trevliga människor, mycket skratt åsså mitt i allt barnen som alltid finns med och som inte går att styra med klocka. Föräldraskap är mycket att hänga med och att finnas där. Vara tryggheten. Vi har välkomnat 2013. Ett nytt år. Visst känns det fräscht med massa oskrivna blad! Funderar på vad jag vill med mitt 2013. Det är ändå bra att utmana sig, tänker jag. Lyfter slött upp Ellos-katalogen. Utmanar mig imorgon istället.