Och ändå anar jag en himmel.

Som ett svart streck är den i vår familj. Sorgen. De senaste åren har vår familj utökats. Med familj menar jag här min ursprungsfamilj. Mina föräldrar och syskon. Och alla underbara människor som nu är vår stora familj. Vi har mycket att vara tacksamma för. Vi har varandra. Vi älskar varandra. Vi kan bo tillsammans i en bygdegård i en vecka och fortfarande skratta ihop. Men ändå är vi inte oberörda. Jag är inte oberörd. Början av november är tung. Minnet hänger sig kvar. Bilder spelas upp. Händelser min syster och jag inte fantiserade om när vi byggde våra legohus eller lekte skola. Man planerar väl inte in sorgen? Att förlora? Som jag skrev tidigare handlar sorg om att ha älskat. Och kärleken vill jag inte vara utan. Min syster är en hjälte. Det känns fjuttigt att skicka kram-sms. Men jag kan inte ta sorgens plats. Den finns där. På något sätt måste man acceptera det. Jag sätter mig och lyssnar på sånger som hör min sorg till. Låter tårarna rinna. Känna hålet inom mig. Men jag kan inte undgå att höra orden om en himmel. Himlen tar inte bort hålet idag. Himlen ger mig hopp. Det kommer en plats där det kommer vara no more night. Och där ryms det fler än i en bygdegård.