Jesus. Jag vet inte. Amen.

Ibland återstår det bara att be. Det finns inget annat jag kan göra. Det är roligt att få vara hjälte. Kliva in i ett sammanhang och fixa lite och vips så är livet lite bättre. Ibland, kanske oftast, är inte livet så enkelt. Vid nattningen i kväll hade yngste sonen somnat. Jag frågade fyraåringen om vi skulle be till Jesus och sa med några enkla ord vad jag tänkte på. Han var direkt med på noterna, knäppte händerna och väntade. Då frågade jag honom vad han ville säga till Jesus. Han tittade på mig och sa: "Jag vet inte". Frågan är ju om jag visste något mer. Jag försöker få till fina ord för att beskriva. Inget når liksom fram till känslan. Det handlar om en situation där jag känner att det enda jag kan göra är att be. Allt annat är utom min förmåga. Varför krånglar jag då till det? Istället höjer jag mig till fyraåringens nivå, knäpper händerna och säger: "Jesus. Jag vet inte. Amen."