Du och jag, är vi ett undantag?

Ligger det vackra i undantaget? Tanken slår mig när jag ser alla underbara vinterbilder på Facebook idag. Jag tänker mig att det för tillresande julfirare blir ännu vackrare. För dom som det inte blivit vardagsmat för. Där vyerna kanske inte längre bär samma fascination. Mina föräldrar bor naturskönt vid älven. Nya besökare berömmer utsikten. Bor man där året runt tror jag man måste bestämma sig för att fortsätta se det vackra. Min mamma är föredömlig på det området. Hon förundras fortfarande av sin varjedagsutsikt. Hon var en av dom som delade sina bilder på vackra vyer idag. Igår tjuvstartade vi julen med svärföräldrarna. Vi har haft en mysig helg trots att mannen jobbat emellanåt. Det har varit lugnt. Sista halvtimmen innan han skulle iväg och jobba idag uppstod en stress. Tror den satt hos mig. Vad kort sträckan kan vara från det lugna till puttrande surhet. När mannen åkt till jobbet tänkte jag på det där om det vackra ligger i undantaget. Vi glömmer lätt det vackra som finns nära oss. Alla dagar. Tar för givet. Det gäller att fortsätta förundras över sin varjedagsutsikt. Och känna tacksamhet. Den är en gåva.

En hälsning

Hej min blogg! Du är inte bortglömd, jag vet bara inte hur jag ska förhålla mig till dig just nu. Du har fått mig att förstå hur mycket jag tycker om att skriva. Andras uppmuntrande ord har också hjälpt mig att förstå. Genom dig har jag fått skriva av mig lite av det som bubblar inom mig. Det glada och det ledsamma. Kanske har det sistnämnda behövts mest. Eller är det glädjen jag behöver skriva om så att jag aldrig glömmer? Livet just nu är välfyllt. Jag skulle inte påstå att jag har lite tid. Det jag har lite av är tid med bara mig. Fast har jag inte alltid strävat mot det? Det jag vill säga är att jag inte vet hur det blir med det här. Kanske blir det så att jag skriver här i väntan på det stora författargenombrottet? Tack för att du finns hur som helst!