Att visa upp sig

La ut en bild på mina lussekattsbakande söner i några sociala medier. Det är svårt det där. Av flera aspekter. Tänker främst på det där att visa upp en fasad. För hur mysigt det än ser ut så är vi fortfarande människor, varav två väldigt unga människor. Vi skrattade och lyssnade på stämningsfull musik. Men det var även gråt och degkastning. Jag hoppas att jag inte målar upp en osanning med vad jag fotar eller skriver. Jag tycker mycket med livet är fantastiskt. På samma gång är det väldigt intensivt att ha småbarn(det är säkert ingen vilostund med äldre barn heller). I ärlighetens namn är det lätt att dagarna känns som en lång och fartfylld sträcka som leder till att jag får gå och lägga mig och sova för att samla kraft inför nästa dag. Då när det glimmar till. När jag hinner göra det jag vill. Baka lussekatter med mina barn. Då är det svårt att låta bli att skvallra på Facebook.

En av mina bästa

När jag gick högskolan hade vi en uppgift att skriva en dikt. Med min tanke i Jönköpings centrum skrev jag den här dikten på någon minut. Jag minns att jag stod vid det kaklade matbordet i lägenheten på Bymarken med den fantastiska utsikten. Min lägenhetskompis hängde inte riktigt med på mina poetiska utsvävningar(tycker om henne ändå). Läraren gav mig de finaste lovord. "Den har plats för många bottnar", skrev han och tyckte den var färdig för en antologi. Jag tycker detta ögonblicksverk håller än idag. Anser att det hör till ett av guldkornen i min samling. Länge leve den barnsliga spontaniteten! Här kommer den:

Hon gör änglar i snön
för hon vet inte än
att man inte gör så
mitt i parken
mitt i staden
en vanlig tisdag.

Hurra för svärföräldrarna!

På väg till parkeringen efter avslutad arbetsdag(när nu en arbetsdag slutar för oss i lärarkåren är en annan femma) för att hämta bilen sms:ar jag svärmor "vill ni ha middagsgäster?". Får snabbt svaret "ja, välkomna". Hämtar upp barnen från sina förskolor. Den ene springer emot mig med ett skrattande ansikte och den andre säger nej och traskar iväg till sina leksaker. Den ene säger dom har ätit för en hel avdelning, den andre har petat i sig lite majs. Sötaste barnen i världen. Åker till svärföräldrarna. Känner en tacksamhet till livet. Det lilla känns stort en novembrig tisdag.

Tittar tillbaks och hittar mig själv

Så här skrev jag i bloggen för två år sedan:

Jag är 31 år. Känner mig ung, så länge jag inte nämner min ålder. Jag kan vara ganska lat, men ändå få mycket gjort. Jag gillar ordning och reda, men lever inte alltid upp till mina ambitioner. Lådor och burkar med etiketter gör mig glad. Utger mig ibland för att vara en slarver även om det bor ett kontrollfreak inom mig. Jag älskar att fika. För mig innebär att gå på stan främst att besöka ett kafé. Lyckas nästan alltid göra frukoststunden till en evighet. Tycker om att återanvända. Går gärna på Second Hand. Finner belästa, kreativa och målinriktade människor attraktiva. Gillar inredning och skapande, även om jag själv oftast bara kommer till tanken. Jag är kristen. Tror att Jesus lever, men har ändå svårt att få ihop vissa saker. Jag är också fru, mamma, lärare och husägare. Det bloggar jag rätt mycket om. Jag är lycklig. Det är jag.

Det mest stämmer ju. Förutom att jag är 33 år nu. Och lite tröttare. Men jag kommer igen. Det känner jag.

God morgon pappa!

Det var lite rart när de två små barnen gick med sina morgonstappliga ben med varsitt paket i famnen till sin pappas säng. Minstingen gav motvilligt ifrån sig paketet medan den äldre sa hurra, hurra, hurra. För det ska man ju göra vid paketutlämning. Sen var det så där mysigt en stund som det kan vara ibland. Alla fyra i stora sängen och alla glada trots att föräldrarna nog kunnat sova en timme till. Alla morgnar är inte så gulligull. Ganska vanligt att dagen inleds med gråtigråt och panik efter grötigröt. Men idag var det som enligt manus. Iallafall just då.

Är det CP som gömmer orden?

Åh, vad jag längtar efter orden. Den här oförståelsen som så ofta stör vår harmoniska tillvaro. Ibland när jag känner mig maktlös säger jag åt honom att "du måste ju säga vad du vill". Det är korkat av mig. Hur ska han kunna göra det? Försöker bara uppmana till kommunikation, men tänker samtidigt att jag kanske sabbar den lille människans språkliga självförtroende genom en sådan fras. Jag och mannen delar glatt de små språkliga utvecklingssteg vi upptäcker. Samtidigt pågår en konflikt inom mig. Eller en slags arghet mot något. För att orden inte finns där. Så hör jag lillebror härma mannen när han pratar. Han lyckas bra. Då tänker jag att han kommer börja prata före storebror. Åsså blir jag ledsen inombords för det. Fast i ledsenheten finns en glädje. En slags lättnadens suck. Ibland skulle jag vilja se in i framtiden, men det ligger en djupare tanke med att vi bara får ett ögonblick i sänder. Blåser ut ljusen och kryper under täcket. Vilar i vissheten.

Spa med storasyster

Vi skulle ha en spa-helg min syster och jag. Bara vara vi. Kanske inte åka på spa direkt. Men umgås. Gå i affärer. Döda timmar på kafé. Helgen som gick inbokades. Tills vi insåg att lördagen var en söndag. Skulle de små butikerna ha öppet? Skulle vi hitta något kafé? Nånstans där gick luften ur och snåltarmen vann. Det bidde ingen spa-helg för bara vi. Det bidde en helg med alla barn hemma hos min syster och hennes familj. Fullt ös. Jag åkte tåg med barnen på fredagen och sen anslöt mannen på lördagskvällen. Det där med att hinna prata klart en mening tar vi en annan helg. Att få träffas är lycka. Och jag fick äta sushi.