Tack för i helgen!

Stänger dörren till en fin helg. I lördags, alltså igår, var första lediga dagen tillsammans för jag och mannen på väldigt länge. Det blev en långpromenad till second hand där vi åt korv och fikade tillsammans med mannens föräldrar. Det gemytliga med kaféet där är att man pratar med alla förbipasserande som man känner. Det är som ett enda stort mingelparty. I anslutning till kaféet ligger passande nog barnavdelningen där Aron fördrev större delen av tiden. På kvällen kom mannens föräldrar hem till oss och tog hand om våra barn medan vi drog iväg på middag på stan och sedan bio. Oj, så roligt det var! Idag har jag och mannen åkt skidor, vi har ätit hos hans föräldrar och haft goda vänner på fikabesök. Lagade kalops till middag som final på en mysig helg. Det är skönt att ta det lugnt, men det kan vara skönt att göra någonting också. Det ligger en avslappning i även det. Att få umgås ensam med mannen är så värdefullt. Att få äta middag tillsammans utan att samtidigt mata, torka, muta, trösta. Att se film tillsammans utan att pausa för att en behöver springa en trappa upp och ge napp till gråtande barn. Att åka skidor tillsammans och skratta åt den frånvarande konditionen. Vardagligheterna tar så mycket plats. Det gäller att armbåga sig fram så att vi alltid har utrymme för varandra. För det som är vi.

Finns det större sängar?

Dom sover nu. Mina små juveler. Den ene reagerar på minsta rörelse, den andre snarkar som en gammal människa. När dom ska somna på kvällen känns det ofta som en kamp. Som att jag har världens minsta tid och bara vill få det överstökat. Nu när sömnen råder, skulle jag kunna lyfta upp dom bara för att få andas in deras underbara väsen. Det är så märkligt den här kärleken. Några nätter på raken har vår säng varit belamrad med hela familjen. I tanken, eventuellt, är det mysigt. Den ene sonen vill ligga nära mamma, den andre vaknar så fort man rör honom. Mamman, ja hon vill bara sova. Det slutade i natt med att jag la mig skavfötters med övriga familjen. Ibland är det bra att vara kort. Lite benutrymme har sällan varit ett bekymmer för mig. Dom sover nu. Mina små juveler. Hur skönt det än är, så längtar jag redan efter att få vara nära dom igen. Efter en god natts sömn i rymlig säng.

Vardagslunken

Lite för trött. Börjar nästan gråta åt alla bloggar jag plöjer igenom och läser. Lite för sur. På mannen utan anledning. Mitt i min surhet fixade han i princip all städning. Och samtidigt. Väldigt glad för att jag tog mig ut på en kvällspromenad. Och för att jag har ett jobb som jag tycker är roligt. En familj som är så mycket kärlek. Oops. Nu kommer snart tårarna. Slutar här och går och städar toaletterna. Något bidrag ska jag väl skänka till husets välmående.

PS. Imorgon är det fredag!

Om att ha tid

Är det inte lite oschysst att säga att man inte har tid? Ibland tycker jag det. Mitt liv är så välfyllt och viktigt så jag har inte tid med det där banala du föreslår. Ibland tycker jag det känns så när jag får svaret att en person inte har tid. Jag vet att allting inte ryms i ett dygn. Jag vet att man måste prioritera. Den där frasen "jag har inte tid" kan vara en dålig ursäkt. Jag upprepar mig. Tiden du vet att du har är nu. Det är nu du har tid.

Bara för att dom är fina

21 januari

Också känd för att vara kramens dag. Enligt mina förfäder är detta dagen då solen orkar sig över Storberget, vilket kan beskådas från min föräldrars hus. Ett sant vårtecken som får en att hoppas. Detta är dagen då min svåger föddes. Alltså inte idag precis då utan för x antal år sedan. Detta är också dagen då mannen föddes. Solen gick upp och det blev dag. Mannens mormor fick, eftersom hon hade hand om mannen så mycket när han var liten, välja vilket andranamn mannen skulle ha. Hon hade fattat tycke för den där versraden som var ett citat från några Kinamissionärer om jag minns rätt. Dom dära missionärerna, om dom nu var missionärer, hade utifrån den textraden, som säkert var längre och mer ordrik, gett ett av sina barn namnet Dag. Mannen fick därför heta Dag i andranamn. Saker med en historia blir ofta finare. Solen gick upp och det blev dag. När det blev dag här denna lördag hade vi varit vakna till och från hela natten på grund av ett febersjukt 10-månaders barn. Det gråtande barnet som vi kan kalla honom idag. När mannen skulle få sitt paket grät fortfarande gråtande barnet och det större barnet började gråta eftersom paketet inte var till honom. Åh, vad det är mysigt med barn! Vi fick färska frallor levererade i brevlådan och det förhöjde frukosten, men sänkte tyvärr inte volym på det gråtande barnet, som ibland fick gråthjälp av brorsan. Det blev en trevlig dag ändå. Kalasfika. Fick till slut ringa sjukvårdsrådgivningen och få rådet att ge gråtande barnet en tesked vätska (kaffe?) varannan minut. Det, och att mina föräldrar stannade, hjälpte. Det gråtande barnet försvann och ersattes av det lilla stackars sjuka barnet. Samtidigt som vi tittade på presskonferens. Livet kan bli så intensivt på nära håll att man tappar perspektiv. Jag har funderat på den här frasen "det kunde varit värre". Varför säger man så? Är det ett slags försvar? Eller för att liksom undröja eventuella tvivel att det är så synd om mig som går igenom det här? Livets baksidor smäller på oss alla på olika sätt. Det får vara jobbigt. Jag behöver inte jämföra mig med den mest extrema situation jag kan tänka mig. Bläddrade igenom mannens grattiskort innan jag la mig. Det var inte bara en hög av presentkort på skidor. Det var en hög av kärlek. Febern är på besök här som topping på vardagsslitet. Den hamnar dock i skymundan när jag tänker på allt gott som drabbar oss. Känner sådan tacksamhet över familj och vänner! Du gör livet mitt större!

Halva halva

Vad är det som äter upp all energi? Varför ligger man död som en pannkaka i soffan vissa kvällar medan man kan halvsitta upp och skala en apelsin andra kvällar? Det kan ju vara så att förkylning är mindre påtaglig den ena kvällen. Eller att det tar mindre på krafterna att leda barn i att färglägga mönster större delen av dagen istället för att hålla ihop en hel klass själv med allt vad det innebär. Eller så är det den här efterlängtade tillställningen. Det vi väntat på. Undrat när det är dags. Och då plötsligt är dagen här. Kommer hem till dukat bord. Röding på menyn. Svärföräldrarna på besök. Mitt bland röding och potatismos säger min svärmor att hon varit på Åhléns idag. "Det är halva rea-priset nu." Jag tittar på klockan. Försöker andas lugnt. Känner en smygande lycka. Jag vet att det inte är årets nobelpristagare i litteratur som tillkännages men utbrister ändock ett tyst "äntligen"! Svärisarna dricker snabbt upp sitt kaffe-på-maten. Jag försöker verka oberörd. Tar med mig äldste sonen, som med facit på hand kanske både borde följt med och borde stannat hemma. Mysigt på något vis ändå att ha med honom. Svettigt på många andra vis. Han somnade fort när vi kom hem sen. Fin bonus! Vi kommer till butiken. Jag får hålla sonens tempo. I behärskad panik springa fram och förhindra att han river ut ett torn av vinglas. Slänger på måfå ner några förpackningar servetter i kundkorgen. Det är ju så billigt! Vi klarade oss utan extra utgifter. Förutom allt jag köpte då. Rean förenar. Träffade en vän som också uttryckte sin förtjusning över detta fenomen. Sms:ade en annan vän och meddelade att stora fyndartiden var igång. Reashopping må ge tillfredsställelse av tillfällig art, men det tillfället fångar jag gärna. Nu ska jag landa med huvudet på kudden. En stor källa till energi. God natt!

Att knyta an

Idag kom första babyn! Det kommande halvåret väntas en handfull barn i min närhet. Idag fick min fina vän, partypinglan, och hennes man en pojke. Grattishälsningarna på facebook är många. Så klart. Detta är sannerligen något att fira! Jag har känt mig väldigt berörd hela dagen. En vän som jag umgåtts så mycket med, har nu fått sitt efterlängtade barn. Jag reagerar dock på grattishälsningarna. Hur folk skriver. Människor som själva har fått barn, som i sin hälsning speglar sin egen upplevelse. Födelsedagen beskrivs ofta som magisk, underbar och fantastisk. Främst då tiden efter födelsen. När man får sitt barn, lägger det mot sitt bröst, tittar trött leende på personen man har med sig i förlossningsrummet. Tiden står stilla. Lyckan är påtaglig. Det är bara nu och här. Du, eller ni, och lilla barnet. Du känner att det här var värt allt. Det här kan du göra om många gånger. Stopp! Med all respekt för din och min unika upplevelse av att föda barn, så vill jag få på pränt att det inte behöver vara gullesnuttepluttigt och duochjagmotvärlden. Jag vill inte heller lyfta fram mig själv som någon martyr eller "åh, vad det är synd om mig". Inte alls. Jag vill bara skriva hur jag upplevt det. Jag som fick spara det där magiska till några dagar efter födelsedagen. När min äldste son skulle födas drog det igång med värkar med dunder och brak, efter igångsättning. Lillplutten kom dock inte ut ens med hjälp av sugklocka och eftersom han började må dåligt inne i magen blev det urakut snitt. Allt gick fort. Mannen fick stanna i hallen eftersom dom inte hade tid med honom. När jag låg där på britsen i operationsrummet sa jag: "Fick han en pall? Han har lätt för att svimma." Omsorgspoäng till mig. Det var glädje i operationsrummet och jag var så omtumlad efter allt som hänt, och troligtvis efter allt smärtstillande jag hade i kroppen, att jag minns det med ett leende på läpparna. Barnmorskan passerade mig i fullt fart och sa "Grattis mamma" så jag förstod att barnet var fött. Sedan låg jag där, i ovisshet, såg personalen granska ett långt kvitto, barnets värden. Efter en stund kom mannen in, bärandes på vår son. En sjukskötare tog massa bilder med mannens mobilkamera. Jag minns att vi skrattade mycket. Och att jag försökte vända huvudet för att se honom. Det lilla barnet. Jag tror inte riktig jag tog in doften, mjukheten i skinnet, fascinationen av de små fingrarna och tårna förrän några dagar senare när vi fick lämna intensivvårdsavdelningen och åka hem. Det är svårt att förstå vad man varit med om när man ligger på olika våningsplan i ett stort sjukhus i en annan stad och mest har fokus på sitt eget mående. Ikväll låg vi i soffan och lekte med olika appar i min mobil. Hans varma kropp som lutar sig mot mig. Nu spelar roll. Ett och ett halvt år senare var det dags igen. Denna gång planerat snitt. Jag är ju en person som gillar ordning och reda, så detta med planerat passar mig. Men luras inte tro att planerat snitt är en enkel lösning. Jag tror det ska till lite dramatik och blod,svett och tårar när nya människor gör entré. Jag ligger återigen på britsen i ett operationsrum. Känns det inte mindre den här gången? Eller är det för att halva Umeå universitets sjukvårdsstuderande ska vara med också? Kom och var med, jag bryr mig inte. Det enda jag bryr mig om är att det ska födas ett litet barn. Den här gången får mannen var med. I snygg sjukhusmundering. Jag mår illa och tänker att det blir inga fler barn. Och nu väntar vi tvillingar! Nä, det var ett skämt. Åter till storyn. Innan barnet snittas fram blir jag skönhetsopererad. Förra snittet lämnade ett fult ärr efter sig, som nu tas bort. Efter lite slängande hit och dit och med en narkosläkare som imponerat med bedövningen(han tyckte det var lite klurigt eftersom jag är så kort, men doserade perfekt), så lyfter dom upp gosse nr 2 i fötterna. Jag ser pillevinken och tänker tyst "det blev en pojke som jag trodde". Jag är glad. Mannen får följa ut och klippa navelsträngen. Dom kommer in igen och jag försöker än en gång så gott det går böja huvudet så jag ser barnet. Nu ska jag till iva och invänta att bedövningen släpper och sen ska vi till vårt mysiga rum på lilla BB och njuta av vår nyfödde son. Eller så får lilla barnet åka helikopter, som sin bror, till universitetsjukhuset för intensivvård. Mannen köra bil dit för att hänga med i förloppet. Jag, den nyblivna tvåbarnsmamman, återvänder ensam till det mysiga rummet på lilla BB. På mammagruppen pratar dom sedan om dom där första timmarna, dagarna. Hur härligt det är att få dom tillsammans. Jag äter svampsoppa i ett rum med dunkel belysning. Sover en god natts sömn och får dagen efter åka bårtaxi till min man och mitt nyfödda barn. Där följer 10 evighetslånga dagar som ändå blir en betydligt positivare upplevelse än förra gången. Gosse nr. 2 hade andningshjälp och massa slangar runt sig. Det tog nog fyra dagar innan jag fick se honom utan alla masker och mössor. Nu kramar jag nästan sönder honom, för jag känner så obeskrivligt mycket kärlek till honom och till hans bror. Det är magiskt, underbart och fantastiskt! Det här att få barn.

Hemmamannen

"Hur känns det att vara tillbaka på jobbet?" Vanligaste frågan just nu. Det känns bra, tack. Att komma hem till färdiglagad middag, städat hus och nybakt bröd känns mer än okej. Ombytta roller. Det blev inte som vi tänkt, men det blev bra. Imorgon är det fredag. När jag tar helg börjar mannen jobba. Så är det nu i två veckor, men efter cirka tjugo dagars arbete får vi nog en ledig dag ihop. Livet är spännande! Just nu på ett bra sätt.

Stiga upp, jobba, äta, sova...

Väckarklockans frenetiska signal skär genom märg och ben. Väl på plats på jobbet går det hur bra som helst. Just det där med att kliva upp... Nu ska jag få tummen ur och ansöka om lärarlegitimation innan jag faller ihop i soffan. Oj, så lite tid som blir över när man jobbar. Tröttheten hakar fast vid kroppen likt en ryggsäck. Skönt ändå att komma hem till dukat bord och få äta middag med familjen. Jag och mannen satt kvar vid bordet och pratade efter middagen, medan Aron gick och lekte. Han gick in i skafferiet. Efter ett tag gick jag och kollade vad han sysslade med. Han stod på kökspallen och åt ur aladdinasken och sken som en sol. Underbart! Jag har förresten varit lärare i 9 år nu. Och jag som inte är många dagar över 22.

En söndag får gärna innehålla...

...en gudstjänst med kyrkkaffe. Promenad. Lugn, slapp eftermiddag.God middag. Idag kycklingssoppa med vitlöksbröd. Besök av en god vän som man kan prata bort kvällen med och förtränga att det är måndag imorgon. Idag är en söndag jag vill ha.

Tillägg:
Vännen var tvungen att jobba så hon kom inte. Ägnade större delen av kvällen till att få sönerna att sova. Den yngre varianten krävde även denna afton dubbel nattning. Nu har jag i alla fall hittat jobbnycklarna. Dricker te och knaprar praliner.

Varning för virrvarr

Mannen bär ner julen till källaren. Jag känner pirret i magen inför att vardagen drar igång på måndag. Ett pirr av vemod och ett pirr av glädje. Hejdå lata morgontimmar! Hej hopp väckarklockan! Imorgon har församlingen, storfamiljen, årsmöte. Eller årshögtid kanske är mer korrekt? Jag ska dela med mig av lite tankar jag har inför året ur ett barn- och familjperspektiv. Just nu spretar mina tankar kors och tvärs och överallt. Men det kanske är så livet är? Den här underbara kvällspromenaden i snön som en halvtimme senare byter scen med nattning som känns evighetslång med barn som gråter och försöker fly från sin säng som sedan övergår till en stilla stund med tända ljus och te från NK som störs av samtal om pengar som inte räcker och sedan ska tvätten hängas. Avslutningsvis kryper jag nyduschad ner mellan rena lakan och tänker att det enda som saknas är att golven skulle vara skurade med såpa.

Skit inte i att sova

Är hos mina föräldrar ett par dagar tillsammans med min bror och hans fru. Min familj är också med så klart. Igår kväll när jag la mig var ett undantag till så många kvällar tidigare. Jag mådde bra. Min mage har inte varit på topp. Illamåendet har varit en trogen besökare. Jag har kapat bort mitt älskade morgonkaffe nu och det har gett positiv effekt. Kanske hjälper det till att jag fått några nätter med god sömn. Sedan så är det viktigt att gå på toaletten. Låter löjligt, jag vet, men en del av oss måste öka toalettsbesöksfrekvensen(tänk er det ordet i wordfeud!). Skaffa bonuskort eller nåt ifall det lockar. Denna morgon vaknade jag och mannen och blev lite chockerade att klockan nästan var 9. Så ska det inte vara när man är småbarnsförälder va? Men så kan det vara bevisligen! Sömn och toalettbesök. Så vanliga grejer att vi nästan rycker på axlarna. Dock så viktiga för att vi ska fungera och må bra!