onsdag 5 november 2014

För en elev

Ett skollov i ryggen. För mig innebar lovet bland annat att förbereda utvecklingssamtal och ägna mig åt mina studier. Läser två universitetskurser i höst. Sitter i det tomma klassrummet och skriver om sociala medier i skolan. Tittar ut genom fönstret. Ser några elever. Och tänker. Att det inte är alla som tycker att lov är det bästa. Som inte njuter av ledigheten. Det finns dom som tycker om skolan. Det finns till och med dom som har skolan som sin räddning. Vid en skolavslutning när vi alla gick som i ett försomrigt lyckorus, tittar en elev på mig och säger "när får vi börja skolan igen?". Vid en skolstart i augusti när dom flesta kommer lite lätt brunbrända och med massa saker att berätta om från det ljuvliga evighetslånga sommarlovet, undrar en elev varför sommarlovet måste vara så långt. Det är både sorgligt och fint. Sitter i klassrummet. Nu med eleverna på plats. Det är ju så det ska vara. Lyssnar på tystnaden som uppstår när eleverna sjunker in i en bok, serietidning eller ljudbok. Och sen det nästan öronbedövande ljudet av prat och skratt när skoldagen slutar och alla ska få på sig x lager ytterkläder. Denna ljudmatta som tillhör mitt älskade jobb. I alla skoldiskussioner som råder vill jag bara säga att det handlar inte om skolan. Det handlar om eleven. Eleven med klumpen i magen. Eleven med glittret i ögonen. Eleven som smyger fram. Eleven som alltid är först. Eleven som vill hem. Eleven som gärna stannar kvar. Skolan är för eleven.

torsdag 21 augusti 2014

Skymtar för en stund

Vi väntar barn. Ett tredje barn. Jag har börjat känna rörelserna i magen. Och det är lika magiskt denna gång. Längtan växer. Ultraljudet var inte lika magiskt. När vi var där första gången, alltså när jag var gravid med äldste sonen, så var det ju jättehäftigt. Tänk att få se lilla livet! Den här gången spanade jag bara och väntade på att barnmorskan skulle säga något som var fel. För jag har lärt mig att det kan vara det. I min mage växer ett litet barn som verkar må fint. Bröderna väntar på bebisen. Funderar på vad dom ska göra med bebisen. Lära bebisen gå. Se till att bebisen inte stoppar smålego i munnen. För även om detta är ett hem med massa känslor och flygande bestick, så finns här mycket kärlek och tid för kramar. Så jag tror det blir bra. Det finns plats. Nästan överallt. Det jag funderar på är det här med sängen. På morgontimmarna kommer ofta sönerna till vår säng och lägger sig på varsin sida om mig. Ligger gärna nära, nära. Var ska trean få plats? Kanske Ikea har någon smart lösning? Har inte fått årets katalog än. Bara vänta och se. Det mesta brukar ordna sig.

måndag 11 augusti 2014

Att vara olika

Sommar och sol. Vi kan verkligen blicka tillbaka på en sommar som vädermässigt varit en höjdare. Ibland så varmt så man nästan inte pallat. När jag träffat någon bekant i matbutiken har vi viskande sagt till varann att man ska ju inte klaga på vädret när det är så fint, men nog är det väl ändå varmt. Bad hör ihop med sommar. Bad hör ihop med barn. Barn älskar att bada. Springa längs vattenkanten. Kasta sig förtjust från en brygga. Ruska på huvudet och skratta när det råkar trilla med hela kroppen under vattnet. Aldrig vilja stiga upp ur badet. Bara bada, bada, bada till dom ser ut som ett enda litet russin. Eller hur är det? Kanske tar dom på sig badkläderna och sätter sig sedan under parasollet med mammas korsordstidning? Jag har denna sommar tänkt på barns, och alla människors för den delen, olikheter. Vi har just nu två barn. Två olika barn. En som gärna är i solen och badar. En som väljer skuggan och en tidning eller telefonen eller något annat avkopplande. Ibland, ganska ofta, försöker jag pusha den ene att vara som den andre. För jag tänker att barn ska vara på ett visst vis. Barn ska tycka om vissa saker. Men så enkelt är det inte och tur är väl det. Barn är unika människor. Barn tycker olika. Barn gillar olika. Det finns ingen anledning att försöka göra om dom. Dom är ju perfekta avbilder av något stort. Det är mina tankar som måste göras om. Jag måste träna mig i att se det stora i olikheten. Olikheternas möjligheter, som någon så fiffigt uttryckte det. I sommar har jag tänkt på vilken förmån det är att ha två barn som är olika. Det gör människan spännande.

onsdag 21 maj 2014

Att vara är viktigt

"Det viktigaste är ju att få vara frisk." Eller den här: "Bara barnet är friskt." Hur viktigt är friskheten? Jag vet att man brukar säga att den friske har tusen önskningar och den sjuke en. Jag vill inte på något vis klanka ner på din sjukdomsbild och säga att det inte är något att klaga om. Många människor lever en kamp med sina sjukdomar. Jag har några väldigt nära mig. Men jag tänker, vad är ett liv? Vad ger livet värde? Är det viktigast att vara frisk? Vi strävar ju allt som oftast efter att få det så bra som möjligt. Kanske en slags överlevnadsinstinkt. Hälsa är mer än att vara sjukdomsfri. Kanske reagerar jag på den där frasen "bara barnet är friskt" för det blir som att den som får ett barn med en sjukdom, eller i vårt fall en hjärnskada, inte kan vara lika lyckliga. Att det inte blev perfekt liksom. Men det blir ju det livet man känner till. Och det kan vara lyckligt. Kanske lyckligare. Det spelar ingen roll. Det viktigaste är ju att få vara.

torsdag 8 maj 2014

Hur mår själen?

"Hur mår han i kroppen och själen?" Idag var det dags att utvärdera och skriva nytt individuellt program för Aron på habiliteringen. Han själv var inte med. Det var mannen, jag, en sjukgymnast och en kurator. Under en timmes tid gick vi igenom hela livet ungefär. Hur vardagen fungerar och inte fungerar. Det vi funderar på och kanske sådant vi inte tänkt på än. Det är ganska tröttsamt att vara på en sådan träff. Men fantastiskt skönt att sitta där tillsammans med honom som jag älskar. Trots våra få år som föräldrar har vi hunnit med ett gäng träffar liknande den här. Vi låter varandra prata. Vi vet att det är okej att vi uppfattar saker olika. Att vi tycker olika saker är viktiga. Att det inte är en motsättning, utan en styrka. Det är massa frågor som avverkas. Det är toalettvanor och bordskick. Kompisar och turtagning. Gå i trappor och sova på natten. Sen kom frågan: "Hur mår han i kroppen och själen?" Jag brast lite inombords. Kände hur berörd jag blev. För det är ju det viktigaste. Att få må bra. Då menar jag inte ett liv utan värk och krämpor, utan ett liv där man får känna sig trygg i den man är och känna att man ändå är helt okej. Är inte det vår viktigaste uppgift som föräldrar? Att skapa förutsättningar för denna trygghet. Jag tittar på honom när han sover tillsammans med en skattkista och en agent ur Bilar 2-filmen. Där och då. Så trygg. Låt det fortsätta.

When peace like a river, attendeth my way,
When sorrows like sea billows roll;
Whatever my lot, Thou hast taught me to know,
It is well, it is well, with my soul.

söndag 30 mars 2014

Från en känslig förälder

Förra söndagen fyllde Elia 3. Dagarna runt födelsedagen var jag fylld av sentimentala tankar. Jag kastades tillbaka till hur det var för tre år sedan, för att sedan kastas tillbaks till nu. Till nuet där Elia är så levande. Sådan självklar del av vår familj. Vi fyllde i ett häfte i morse inför treårskontrollen på BVC. En fråga var något i stil med: Vilka egenskaper uppskattar du mest hos ditt barn? Mannen och jag tittade på varandra och konstaterade ju att det var hela han. Det går inte att plocka ut en särskild del, vi uppskattar den människa som han är. Röjde upp bland leksakerna som låg utspridda kors och tvärs över vardagsrumsgolvet för en liten stund sedan. Stannade upp vid ett legobygge. Översvämmades av föräldrakänslor. Hur orkar man vara förälder egentligen? Alla dessa känslor. Jag har varit arg så kroppen nästan skakat idag. När jag ser legobygget bryter jag nästan ihop av gråt. Dessa små människor som jag har nåden att få dela livet med. Tror jag går en trappa upp och bara ställer mig och tittar när dom sover. Hur orkar man vara förälder egentligen? Jag tänker på all denna kärlek. Jag tror att jag spricker. Sedan finns ju det där andra också. Oron. När jag tänkte på det här att få barn förr såg jag nog mest styra barnvagn och värma välling framför mig. Jag tänkte aldrig på oron. Allt det där som inte blir som man tänkt sig. Allt som man inte visste kunde vara något att oroa sig för. Men det ryms också i den där kärleken. Som jag säkert skrivit tidigare så har föräldraskapet gjort mig mer ödmjuk till livet. Tårarna och alla dessa träffar är en bisak. Kärleken till mina barn. Oerhörd. Obeskrivlig. Jag böjer mitt huvud och tackar för förtroendet.

söndag 9 mars 2014

Vem har patent på föräldraskapet?

Och när vi står där och snicksnackar om väder och vind kommer vi plötsligt in på barnens åldrar. Nej men oj då, är våra barn lika gamla! Va roligt! säger jag. Vad läskigt! tänker jag. Nu blir det ju till att jämföra. Hur man leker. Hur man äter. Hur man inte äter. Hur man pratar. Längd. Vikt. Skostorlek. Napp. Blöja. Tänder. Sömn. Ojojoj. Jag vet att boven är jag. Det är jag som tänker så.

Förälder - sträck på dig! Du är bra! I de flesta fall bäst faktiskt! I kända svenska bloggar skrivs det om föräldraskap. Den nyblivna blondinmamman som kan låta rätt naiv och som skriver om hur hon tränar sin lille plutt, får utstå många gliringar och kritiska kommentarer. Jag reagerar först på vad hon skriver. Det provocerar. Tänker sen. Vem har patent på föräldraskapet? Låt mig citera Mamma Mu: "Det finns mer än ett sätt att göra rätt." Vi gör så här och dom gör så där och allt kan vara bra. Nyss hamnade vår familj runt ett kalasbord tillsammans med en annan familj som hade en son i samma ålder som en av våra söner. Typ fem år. Det blev dags för mat. Deras son åt själv en liten stund och matades sedan med resten. Hans tallrik bestod av allt som erbjöds denna måltid. Vad jag kunde se. Vår son åt några tuggor av en smörgås och drack lite. Vi tittade på varann, vi föräldrar och på barnen och dess tallrikar. I ett slags försök att förstå hur dom andra gör. Vad har ni för gränser? Sedan någonstans flyttades fokus tillbaks till oss själva och vårt regelverk. Där i min släng av osäkerhet fick jag en dusch av säkerhet. Vi gör som vi gör och dom gör som dom gör. Allt kan vara bra. Inget behöver vara fel. Jag tror man ska lita på sin inre känsla, det sunda förnuftet. Det räcker långt. Man får ödmjuka sig och medge att föräldraskapet är ett livslångt lärande. Samtidigt sträcka på sig och se att det är bra grejer som sker. Så länge vi inte har gått i den andre förälderns mockasiner bör vi inte uttala oss negativt om deras sätt att vara. Såvida det inte handlar om uppenbar skada för barnet så klart. Nä, vi ska fortsätta att peppa och stötta! Dela med oss av tips och idéer. Ta saker med en nypa salt och se till att skratta ordentligt emellanåt!
Related Posts with Thumbnails