Men hello sommaren!

I helgen har vi haft sommar. Varit ute hela dagarna. Helt plötsligt är det inte bara vi och vårt hus. Vi är omgivna av människor. På något vis blir det mer hemtrevligt tycker jag. Barnen går över till grannbarnen, för självklart är gräset grönare där. Eller iallafall leksakerna roligare. Det blir så naturligt att samtala med grannarna nu när inte stora snöhögar skiljer våra tomter åt. Jag kan sitta i vår utemöbel med en kaffekopp i handen och hojta till grannen som fixar och donar i trädgården.  För det har jag märkt. Att de allra flesta som är ute, de fixar med något. Det är ungefär jag som sitter. Jag gillar också att fixa, men jag gillar lite mer att bara vara. Mannen gillar också att bara vara, men mer att fixa. Efter mittpådagenkaffet föll en gnutta inspiration över mig och jag bestämde mig för att fortsätta måla på gårdshuset. Ett projekt som påbörjades ifjol. Vi kör lite don efter person i den här familjen. Mannen har hand om bostadshuset och jag lilleplutthuset. Men alltså. Vad händer när jag ska dra mitt strå till renoveringsstacken? Självklart ska barnen haka på mig. Den ene sov dock, så han som var vaken fick på sig målarkläder och målade vägg och gräs. Samt skrek emellanåt för att han blev smutsig. Sen vaknade den andre och lyckades i obevakat ögonblick måla på både sin skjorta, sina shorts och stövlar. Han målade även fint på väggen men den detaljen kom i skymundan. Jag tog av honom kläderna och gick in för att skölja upp dom för att få bort färgen. Under tiden städade mannen upp ute efter målningen. I samma veva sker en kissolycka. Sonen grät och mamman tänker att nu gråter jag också. Sammanbrottets minut. Några timmar senare och med en trevlig middag hos goda vänner i bagaget, känner jag mig glad att målningen blev av. Vad gör väl lite färg på kläderna och kiss på golvet? Dessutom är vi omgivna av goda grannar. Och det där med det gröna gräset. Det rår fjärrvärmeledningen för.

Nu öser vi kärlek

God natt min skatt, vill han inte att jag säger. Han vill att jag säger God natt min apa. Aa som i apa och i Aron. Nu när dom ligger här sött i sina sängar och sover, kan jag dock inget annat känna än att dom är mina skatter. En dag hemma med regnet smattrandes utanför, har inneburit x antal konfliktlösningar. Leksaken som brorsan har i handen är otroligt mycket roligare än alla andra miljarder leksaker som hemmet kan uppbringa. Men samtidigt känns det okej när man är 2 och 3 år att det är på den nivån. Jag tänker att det där lär dom sig. Hur man ska vara mot varann. Fast grejen är den att många vuxna inte alls lärt sig. Hur man är mot varann. Hur man pratar med varann. Hur man beter sig. För en del beter sig verkligen. Att det ska vara så svårt att prata. Att lyssna. Att försöka förstå. I det mogna ligger att kunna se andra. Förstå behov. Täcka upp. Och samtidigt va lyhörd mot sig själv. Det bildas en klump inom mig när jag hör hur människor sårar varandra. Inte lyssnar utan bara kör på. Tidigare idag, när klumpen gjorde sig påmind, lyfte jag upp min yngsta skatt och lät hans varma direkta kärlek smitta mig. Ibland känns det som en tvååring besitter hela sanningen. Men nu ska han få sova och drömma stora drömmar. Han och hans storebror som börjar på A som i apa.

Om solstrålen

Väcker honom på morgonen och han flyger upp från 0-100. Säger "god morgon mamma" alternativt "mamma jobba skola". Han är nyfiken, uppmärksam och glad. Upprepar allt vi säger. En väldigt rolig fas. Mycket skönt att ha ett glädjeknippe vid sin sida. Det barnsliga här och nu. Där allt annat spelar mindre roll. Så liten. Så viktig.

Ett inlägg för en söndag

Det är ju ändå söndag, så jag passar på att skriva om Gud och sånt. I helgen har en mening gått på repeat i mitt huvud: "Det är Jesus som är skillnaden". Skillnaden mellan hopp och hopplöshet. Och mycket mer än så. Det går inte att begränsa Gud. Att förklara min tro med ord blir lätt platt. Men i allt som sker, allt som händer mig, har jag min tro på Jesus. Med ett hopp riktat mot en himmel. Min tro ger inget frikort genom livet. Det måste jag möta som alla andra. I mötet med livet är jag dock aldrig ensam. Flummigt, men sant. Det är det som är skillnaden.

Tranan och kråkan

Min farmor har flyttat till ett äldreboende. Själva flyttdagen var mer känslomässigt omtumlande än vad jag hade trott. Mitt i den sorg som kändes för att en epok var slut, fanns också glädje över hur bra det blev. En fin och ljus lägenhet med god service och trygghet. Precis vad farmor behöver. När jag satt där i nya lyan började jag fundera på hur det blir när min generation ska in på äldreboenden. Vi som är vana att göra om allt. Vi tar ner den där väggen, byter fönster, nej det där kaklet kan jag inte leva med och golvet måste självklart bytas ut också eftersom det har fel nyans. Att vara nöjd med vad man har är inte riktigt den melodin. Det ska vara så genomtänkt personligt så till slut ser alla hem djärvt svartvita ut. Här hemma står vi i startgroparna för projekt takkupa. Roligt och skrämmande på samma gång. Och när vi är klar med det har vi något annat som vi vill förändra. Uppdatera. Förbättra. Göra som vi vill ha det. Det ligger en tjusning i det. Har man inget bättre att visa upp vad man åstadkommit i livet, så kan man alltid visa ett kaklat badrum. Eller vad nu den här renoveringshetsen står för. Någon gång ska man väl hinna bo också? "Mamma Mu bygger koja" är en flitigt läst bok här vid nattning. Där bygger några barn en koja och går sedan därifrån. Kråkan förfasar sig över detta och undrar varför dom ska gå nu när kojan är klar. När allt kommer omkring är kanske inte den boken så fantasifull. Det är väl så det fungerar. Vi bygger en sak och går sedan vidare till nästa. Vi stannar inte upp och lever i det vi har. Jag menar inte att det är fel. Bara man lever nånstans. När farmors nya hem möblerades upp frågade hon återkommande "var har jag haft den här". Var sak har sin plats. Ett försök att återskapa sitt tidigare hem. För det är ju så det ska vara. I min värld tänker jag mer att nu har jag chansen att göra det på ett nytt sätt. Och samtidigt, när jag nu kliver in hos farmor känner jag igen mig. I igenkännandet finns trygghet. Ibland behöver man inte göra det så märkvärdigt.

I all hast 34 bast

Igår fyllde jag 34. Förvånad över att tiden går långsamt. Var det inte en halv evighet sen jag fyllde 30? Hur som helst så blev det en varm-i-hjärtat-dag. Först och främst min älskade familj. Många dagar känns det som blod, svett och tårar. Alla dagar känns dock som kärlek. Och att på självaste födelsedagen hinna sitta hela familjen och äta frukost ihop var bästa starten. Anländer till jobbet. Öppnar dörren till arbetsrummet. Tänker av reflex tända taklampan, men då ser jag att kollegorna redan sitter där. På mitt skrivbord står en liten bakelse med ett tänt ljus i. Min kaffekopp är fylld med kaffe. Dom sjunger och jag spricker inombords. Vilken livets förmån att ens väg korsas av så fina människor. I matbutiken träffar jag en vän som var på väg till mig med en blomma. Och som ni vet. Det är inte sakerna det handlar om. Det är dom där tecknen som visar att man är omtyckt. Att någon tänker på en. Att för någon är man viktig. Att höra min systerdotters stämma i telefonsvararen får hjärtat att svämma över. Ikväll var mina föräldrar och svärföräldrar här på middag. Vår familjs största supportrar. Ensam är inte stark. Nu är jag 34 år. Ung och gammal. Med livet nu.

Vem får handla i matbutiken?

Behövde åka och handla mat i lördags. Mannen jobbade, så det var barnen och jag. Tog lite emot att åka iväg. Ryckte sedan upp mig med tanken att om Familjen Annorlundamamman kan åka och handla med 10 barn, så borde jag åtminstone fixa två barn. Dom är ju inga monster liksom. I butiken försåg barnen sig med varsin liten kundvagn med flagga. Vi tog oss rätt smidigt genom butiken och dom varor vi skulle köpa hamnade i kundvagnarna. Ändå kände jag mig i vägen. De äldre fina paret var ju tvungen att få välja sina avocados ifred. Oj, vad det blev trångt bland mejeriprodukterna när vårt tåg rullade in där. Stackars medelålderskvinnan som gång på gång var tvungen att runda våra vagnar. Man vill ju inte att barnen ska störa. När vi sedan skulle betala utvecklades shoppingen till en fars. Hämtade ett barn och bad honom vänta medan jag hämtade den andre. Väl tillbaka hade den förste styrt iväg med sin vagn. Så upprepades det x antal gånger innan mamman började fördela lösa hot om indraget lördagsgodis. Jag betalade och tittade mig lite nervöst omkring så att barnen inte skulle vara i vägen för någon som skulle packa sina matkassar. Men där hejdade jag mig i tanken. Vad håller jag på med? Vad tycker jag själv? Har inte jag och mina barn lika mycket rätt att ta plats i matbutiken? Vi skulle ju också handla. Vi behövde också välja avocados, plocka lite produkter ur mejerihyllan och fylla våra påsar. Vem ska gå först? Vem får komma in på ett kafé? Tog matkassarna och barnen i handen och lämnade butiken. Oftast kanske det inte är barnen som stör tänkte jag. Det är dom där stora vuxna.