onsdag 21 maj 2014

Att vara är viktigt

"Det viktigaste är ju att få vara frisk." Eller den här: "Bara barnet är friskt." Hur viktigt är friskheten? Jag vet att man brukar säga att den friske har tusen önskningar och den sjuke en. Jag vill inte på något vis klanka ner på din sjukdomsbild och säga att det inte är något att klaga om. Många människor lever en kamp med sina sjukdomar. Jag har några väldigt nära mig. Men jag tänker, vad är ett liv? Vad ger livet värde? Är det viktigast att vara frisk? Vi strävar ju allt som oftast efter att få det så bra som möjligt. Kanske en slags överlevnadsinstinkt. Hälsa är mer än att vara sjukdomsfri. Kanske reagerar jag på den där frasen "bara barnet är friskt" för det blir som att den som får ett barn med en sjukdom, eller i vårt fall en hjärnskada, inte kan vara lika lyckliga. Att det inte blev perfekt liksom. Men det blir ju det livet man känner till. Och det kan vara lyckligt. Kanske lyckligare. Det spelar ingen roll. Det viktigaste är ju att få vara.

torsdag 8 maj 2014

Hur mår själen?

"Hur mår han i kroppen och själen?" Idag var det dags att utvärdera och skriva nytt individuellt program för Aron på habiliteringen. Han själv var inte med. Det var mannen, jag, en sjukgymnast och en kurator. Under en timmes tid gick vi igenom hela livet ungefär. Hur vardagen fungerar och inte fungerar. Det vi funderar på och kanske sådant vi inte tänkt på än. Det är ganska tröttsamt att vara på en sådan träff. Men fantastiskt skönt att sitta där tillsammans med honom som jag älskar. Trots våra få år som föräldrar har vi hunnit med ett gäng träffar liknande den här. Vi låter varandra prata. Vi vet att det är okej att vi uppfattar saker olika. Att vi tycker olika saker är viktiga. Att det inte är en motsättning, utan en styrka. Det är massa frågor som avverkas. Det är toalettvanor och bordskick. Kompisar och turtagning. Gå i trappor och sova på natten. Sen kom frågan: "Hur mår han i kroppen och själen?" Jag brast lite inombords. Kände hur berörd jag blev. För det är ju det viktigaste. Att få må bra. Då menar jag inte ett liv utan värk och krämpor, utan ett liv där man får känna sig trygg i den man är och känna att man ändå är helt okej. Är inte det vår viktigaste uppgift som föräldrar? Att skapa förutsättningar för denna trygghet. Jag tittar på honom när han sover tillsammans med en skattkista och en agent ur Bilar 2-filmen. Där och då. Så trygg. Låt det fortsätta.

When peace like a river, attendeth my way,
When sorrows like sea billows roll;
Whatever my lot, Thou hast taught me to know,
It is well, it is well, with my soul.

söndag 30 mars 2014

Från en känslig förälder

Förra söndagen fyllde Elia 3. Dagarna runt födelsedagen var jag fylld av sentimentala tankar. Jag kastades tillbaka till hur det var för tre år sedan, för att sedan kastas tillbaks till nu. Till nuet där Elia är så levande. Sådan självklar del av vår familj. Vi fyllde i ett häfte i morse inför treårskontrollen på BVC. En fråga var något i stil med: Vilka egenskaper uppskattar du mest hos ditt barn? Mannen och jag tittade på varandra och konstaterade ju att det var hela han. Det går inte att plocka ut en särskild del, vi uppskattar den människa som han är. Röjde upp bland leksakerna som låg utspridda kors och tvärs över vardagsrumsgolvet för en liten stund sedan. Stannade upp vid ett legobygge. Översvämmades av föräldrakänslor. Hur orkar man vara förälder egentligen? Alla dessa känslor. Jag har varit arg så kroppen nästan skakat idag. När jag ser legobygget bryter jag nästan ihop av gråt. Dessa små människor som jag har nåden att få dela livet med. Tror jag går en trappa upp och bara ställer mig och tittar när dom sover. Hur orkar man vara förälder egentligen? Jag tänker på all denna kärlek. Jag tror att jag spricker. Sedan finns ju det där andra också. Oron. När jag tänkte på det här att få barn förr såg jag nog mest styra barnvagn och värma välling framför mig. Jag tänkte aldrig på oron. Allt det där som inte blir som man tänkt sig. Allt som man inte visste kunde vara något att oroa sig för. Men det ryms också i den där kärleken. Som jag säkert skrivit tidigare så har föräldraskapet gjort mig mer ödmjuk till livet. Tårarna och alla dessa träffar är en bisak. Kärleken till mina barn. Oerhörd. Obeskrivlig. Jag böjer mitt huvud och tackar för förtroendet.

söndag 9 mars 2014

Vem har patent på föräldraskapet?

Och när vi står där och snicksnackar om väder och vind kommer vi plötsligt in på barnens åldrar. Nej men oj då, är våra barn lika gamla! Va roligt! säger jag. Vad läskigt! tänker jag. Nu blir det ju till att jämföra. Hur man leker. Hur man äter. Hur man inte äter. Hur man pratar. Längd. Vikt. Skostorlek. Napp. Blöja. Tänder. Sömn. Ojojoj. Jag vet att boven är jag. Det är jag som tänker så.

Förälder - sträck på dig! Du är bra! I de flesta fall bäst faktiskt! I kända svenska bloggar skrivs det om föräldraskap. Den nyblivna blondinmamman som kan låta rätt naiv och som skriver om hur hon tränar sin lille plutt, får utstå många gliringar och kritiska kommentarer. Jag reagerar först på vad hon skriver. Det provocerar. Tänker sen. Vem har patent på föräldraskapet? Låt mig citera Mamma Mu: "Det finns mer än ett sätt att göra rätt." Vi gör så här och dom gör så där och allt kan vara bra. Nyss hamnade vår familj runt ett kalasbord tillsammans med en annan familj som hade en son i samma ålder som en av våra söner. Typ fem år. Det blev dags för mat. Deras son åt själv en liten stund och matades sedan med resten. Hans tallrik bestod av allt som erbjöds denna måltid. Vad jag kunde se. Vår son åt några tuggor av en smörgås och drack lite. Vi tittade på varann, vi föräldrar och på barnen och dess tallrikar. I ett slags försök att förstå hur dom andra gör. Vad har ni för gränser? Sedan någonstans flyttades fokus tillbaks till oss själva och vårt regelverk. Där i min släng av osäkerhet fick jag en dusch av säkerhet. Vi gör som vi gör och dom gör som dom gör. Allt kan vara bra. Inget behöver vara fel. Jag tror man ska lita på sin inre känsla, det sunda förnuftet. Det räcker långt. Man får ödmjuka sig och medge att föräldraskapet är ett livslångt lärande. Samtidigt sträcka på sig och se att det är bra grejer som sker. Så länge vi inte har gått i den andre förälderns mockasiner bör vi inte uttala oss negativt om deras sätt att vara. Såvida det inte handlar om uppenbar skada för barnet så klart. Nä, vi ska fortsätta att peppa och stötta! Dela med oss av tips och idéer. Ta saker med en nypa salt och se till att skratta ordentligt emellanåt!

torsdag 23 januari 2014

Hälsning från mamman med brister

Det känns lite läskigt att skriva om barnuppfostran. Eller mycket läskigt. Känns som att allt jag skriver kan kastas tillbaka på mig. Varsågod. Men jag har ingen färdigskriven manual jag följer. Jag har lärt mig att barn är människor. Unika och sköra. Som ska lära sig ta ansvar. Som behöver lotsning och mängder av kärlek. Man vill ju gärna att barnet ska uppträda enligt det som jag anser vara det rätta uppträdandet för ett barn. Annars trotsar det. Jag har svårt att tro att barn trotsar. I så fall trotsar vuxna med. Jag tror vi alla försöker ta reda på vem vi är och vilka gränser vi har. Ibland i livet är det mer tydligt. I en familj får man förhoppningsvis stötas och blötas och utvecklas. Det är svårt det där att vara förälder. Att sätta gränser för barnets skull. Hur vet man det? När övergår det till ett slags maktutövande från min sida? Vi vuxna har ett övertag. Men barn är lika mycket människor. Man får inte ta sig rättigheter bara för att det är ett barn. Jag kommer till korta. Hör hur jag skriker och beter mig på ett sätt som får mig att skämmas. Om barn inte gör som vi säger utan som vi gör, skapar jag ju en dålig spiral. Astrid Lindgren har sagt något klokt om att får man kärlek så kommer folkvettet av sig själv. Så när frustrationen drabbar mig eller barnen och vi inte vet vart vi ska ta vägen brukar jag krama dom. Om dom vill. För ofta tror jag vi behöver vara nära. Och när allt kommer till kritan så vet jag inte vem som uppfostrar vem.


tisdag 21 januari 2014

Nu ska vi äta!

Våra barn har inte varit dom snabbaste på att ta utvecklingskliven. Jag har inte kunnat skriva en stolt facebookstatus om deras framsteg. Nä dom har liksom suttit där dom har suttit. När det har gällt bordskick har dom dock fattat galoppen rätt tidigt. Särskilt äldste grabben. När alla andra saker uteblev som man skulle visa upp att barnet kunde, så satt han där med sin gaffel och åt på dyrporslinet som att han inte gjort annat än varit på Nobelfest. Och mammahjärtat fick känna sig stolt. Man vill ju gärna glänsa någon gång i alla fall. Trots detta så har tallrikar och glas flugit så att vi varit tvungna att införskaffa ny servis. Yngste killen fick börja dricka ur plastglas på förskolan eftersom glasen flög från bordet titt som tätt. Även fast barnen har förmågan att hantera kniv och gaffel, har våra måltider inte vara dagens lugnaste stund så att säga. Både känslor och mat all over the place. Hur ska man göra med barn vid matbordet egentligen? Jag tänker att man ska väl göra som med vuxna, förutom att barn ofta behöver mer hjälp. I vår familj försöker vi låta måltiden vara ett tillfälle när vi möter varandra och har trevligt. Maten är en bonus. Jag är influerad av Jesper Juul som skrivit massa böcker om exempelvis relationer i en familj. Han menar att måltiden inte är ett tillfälle för uppfostran, måltiden är ett tillfälle för umgänge. Så, i perioder när någon vägrat komma till matbordet har vi försökt fokusera på oss som vill sitta vid matbordet, umgås och äta. Det blir så lätt att den person som inte vill sitta vid bordet eller äta eller dricka eller vad det nu är, får allt fokus. Det är så klart lättare sagt än gjort. Det är inte lätt att sitta oberörd när inte alla kommer och kanske gör någon känsloyttring av något slag. Men hörrni, hos oss kommer alla nu när vi ska äta. Oftast. Det kan vara olika protester, inte helt ovanligt att dom är rätt högljudda, och fortfarande kan saker komma flygande. Men känslan är annorlunda. Ni som ätit mat med oss vet hur det är. Si och så. Men det är  så att just detta med måltider är något som jag reagerat på även innan jag hade barn själv. Jag tycker att barn får för mycket fokus. Skulle någon stirra på min tallrik och kommentera hur mycket jag äter skulle jag bli galen. Kanske inte högljutt men inombords. Barn kan behöva lite peppning och hjälp att testa nya saker och ta några tuggor extra, men det behöver inte vara bordets samtalsämne. Juul tycker inte heller att man ska straffa med mat. Alltså typ "om du inte äter upp får du ingen efterrätt". Klokt tycker jag. Annars blir det ju tomt i efterrättsmagen.

onsdag 18 december 2013

Glädjen är stor, syster och bror

Landningsbanans lampor lyste rakt mot mig. Det kändes i mig. Som att längtan tilläts. Om bara några minuter skulle jag få krama om min lillebror och hans son. Jag tycker om mina syskon så mycket att det gör ont i mig att jag inte har möjlighet att träffa dom varje dag om jag vill. För att jag nu inte ska gå och ha saknadsont hela tiden stänger jag på något vis av. Flyttar längtan långt bak i tankeverksamheten. Men då, som idag, plockar jag fram känslorna. Det må låta löjligt, men det är en tio-i-topp-känsla att veta att man ska få träffa någon man alltid längtar efter. Som grädden på moset är det fantastiskt att ha med sig barn som inte spar på krutet. Som inte funderar på hur man ska bete sig, utan hänger sig åt sina glädjekänslor. Landningsbanans lampor lyste rakt mot mig. Nu är dom i vårt hus. Julklappar känns överflödiga.


Related Posts with Thumbnails